En titt i backspegeln.

Som av en händelse har en våg av brustna hjärtan och vemod slagit hårt mot människor i min omgivning den senaste tiden. För mig verkar det så främmande, som om jag inte längre kan förstå det som händer. Det är som om jag inte vill kliva ur min lyckliga tillvaro av rädsla för att dras med i vågen, samtidigt som jag vill röra upp himmel och hav för att ställa saker till rätta. Då plötsligt slår det mig, man måste minnas hur det kändes. Om man befinner sig i ett efteråt är det lätt att tro sig ha rätten att förminska dramatiken. Nu ser jag i backspegeln, och nu verkar det så självklart. Jag ser, jag känner och jag förstår. Minnen flyttar man inte ifrån, men vi måste också minnas hur det känns.

Japp, texten är kryptisk och det ska den vara. Och ja, det var svårt att skriva ett inlägg med ett mindre glatt stuk över.